Inskolningsrapport

Förutom att hjälpa sin mamma o pappa med målning, snickeri, städning, rensing,,, you name it, så är Wille nu även DAGISKILLE!!

Det känns jättebra. (oj vad jag ljuger)
Nej, men det gör faktiskt det.
Jag är verkligen superglad att vi fått plats just precis där vi är.
Det verkar kanon.
Litet, mysigt och så fröknar som älskar barn.
I´m so happy


Det gör bara lite ont ändå.
Att inte få vara den som håller handen.
Att inte få pussa på det onda.
Att inte få göra allt det där som vi gjort tillsammans i snart två år.
Ja men sluta jobba då, tänker du.
Ja, det kanske jag gör. För på jobbet klarar de det utmärkt utan mig.
Så vi lever på luft och kärlek och leker oss vidare genom livet happy ever after..
Nej, jag jobbar nog på tisdag igen..
Men vem vet..



Idag så "lämnade" jag Wille för första gången.
Jag satt i personalrummet och hörde hur han lekte på nedervåningen.
Det gick jättebra men det kändes som sagt konstigt att tänka på att nu kommer inte jag vara med och se vad som händer. Han kommer leka och äta och gråta och bråka och skratta och sova i grupp och..
Mamma vill alltid vara på övervåningen i personalrummer, beredd att springa ner när som helst du behöver..




"Vi har samma ögonbryn, samma knubbiga små tår,
vi har samma skratt och tjockt och ruffsigt hår,
Jag ser Willes första steg, Willes längtan finns i mig.
Lilla unge jag finns alltid här för Dig.
HÄR FÖR DIG"

(Sång vi sjöng för Wille på hans dop..)