Skuggan som ger större lycka

Jag är tacksam VARJE DAG.

Jag är verkligen det.

På riktigt så tänker jag varendaste dag på hur tacksam jag är.

Verkligen TACKSAM.

Eftersom jag intresserar mig väldigt mycket även för vad andra tänker, tycker och känner så gillar jag att lyssna och läsa och titta, och känna vad andra männsikor tycker och tänker och upplever.

De senaste dagarna har det handlat mycket om sommarprat och musik.

Sommarpratarna låter mig dela några erfarenheter, några tankar och några känslor av deras verklighet.

Precis som musikerna och låtskrivarna.

Ja just det , som en riktigt, jävla go låt vill jag vara. Eller mina ord.

Ni vet sådär att man bara vill lyssna om och om igen tills man kan varenda ord, varenda tonartsbyte och varenda litet andetag.

Är man på danshumör sätter man på 1:an.

Är man förbannad tar man 2:an

och är man bara svår och djup så tar man 3:an

och genast så känns allt lite lättare.

Någon har förstått.

Någon har fått ner det.

Någon har förmedlat.

O gett mig en liten bit av sig själv.

Så vill jag att mina ord ska vara.

Igår lyssnade jag på David Batras sommarprat från 2008 som handlade om deras ofrivilliga barnlöshet och häromdagen pratade överlevaren Malin om hur hennes nya liv är efter att ha mist två barn och sin stora kärlek i Tsunamin..

Då är det lätt att känna tacksamhet.

Men också en skugga av rädsla och oro som rinner ut i hela kroppen.

Tänk om..

Jag tror fortfarande att Wille ska sluta andas bara sådär. Att när jag kommer upp så ska han ligga där helt livlös och varje kväll när jag ska gå och lägga mig så andas jag ut och värmen sprider sig när jag ser den lilla magen jobba ut och in, ut och in och när han sedan letar efter sin mammas hår (MITT HÅR!!!!!) på kudden bredvid så bränner tårarna bakom ögonlocken och jag tänker att jag ännu en gång får uppleva min lyckligaste stund..

Ibland när telefonen ringer så får jag för mig att det har inträffat något fruktansvärt.

Som idag på jobbet. Då tänkte jag att nu ringer mamma och pappa på väg till sjukhuset och säger att Wille har varit med om en olycka och så svarar jag och andas återigen ut. Det var bara det gamla vanliga tjatet om en jakt på en vit kofta.. Tjata ni på bara, jag tar gärna tusen sådana samtal än ETT som skulle krossa mitt hjärta..

Det är inte bara de svarta fåglarna som får mig att klumpas i mage och hjärta.

Nej, de riktigt lyckliga stunderna kan också göra skuggan påmind.

Som häromdagen när Wille vinkade hejdå genom vidöppet fönster och slängde puss efter puss och vinkade och vinkade. Han var så söt och så förstående och så stor.

Tänk om han inte fanns.

Vad skulle jag göra då?

Så sjunger Kristina från Duvemåla och jag kan riktigt känna varje bokstav hon tar ton i.

VAD SKULLE JAG GÖRA DÅ?

Eller som igår när hela familjen dansade runt i köket till senaste Spotifylistan.

Vi skrattade.

Vi hoppade.

Vi skakade höfter.

Vi hade kul och vi njöt.

Då är livet som allra bäst.

Men det är också de stunderna jag tänker på när jag blir rädd och när det är mörkt.

Det är de minuterna jag aldrig vill mista.

Men jag tror att jag behöver skuggorna för att njuta av solen.

Jag tror att genom att ta del av andras öden och erfarenheter så kan jag leva ett rikare och tacksammare liv och verkligen njuta av allt det vackra.

Jag har också mina dagar, mina stunder och mina bryt. Jag kan vara avundsjuk, bitter och hopplös. Jag kan undra varför ingen ringer, om jag inte är tillräckligt bra, om jag har för många fel, om jag aldrig ska lyckas med något, om jag aldrig..

Men jag har alltid min tacksamhet och min kärna att falla tillbaka på.

Det viktigaste som finns är fortfarande mig nära. De lever i allra högsta grad så jag tar för mig och njuter.

O så försöker jag alltid tala om för männsikor jag tycker om varför jag tycker så om dem.

Jag försöker sprida min kärlek över hela världen (oj vad di leva flummigt det börjar bli..)

Det är också därför jag gillar orden, språket och texten så mycket. För att jag kan göra någon glad genom dem. De kan få någon att växa, någon att värmas, någon att inse sin storhet, att bli stolt, att bli glad, att känna sig älskad.

Så för att avsluta detta flumhum så fläskar jag på med några härliga almenackacitat som bläddras förbi och försvinner lika snabbt som veckorna i våra liv utan att knappt märkas eller kännas. Men när vi stannar upp eller ser tillbaka så inser vi att de faktiskt innehöll en hel del och att de var en del av våra liv och något att vara riktigt, riktigt TACKSAM över..

"Att lära utan att göra,

är som att älska utan att röra"

"Livet består inte av att ha bra kort på hand,

utan att spela dem man har väl"

"Många åker och fiskar hela livet utan att någonsin förstå

att det inte är fisken de är ute efter"