Jag är bara nästan blind och känner alldeles jättemycket

Jag behöver glasögon.

Hade jag inte haft lapp för ögat när jag var liten så hade jag varit blind. Typ.

Jag behöver glasögon för att se.

Men inte för att känna.

Men ibland kan det jag ser få mig att känna.

Så ibland hade det varit bättre att inte se så att man inte hade behövt känna.

Jag är superbrun nu. Skitsnygg då och då.

Jag spänner inte in eller ut eller fram eller bak.

Jag orkar inte med sånt längre.

Jag tar ett kort eller tre med en suddig kamera och konstaterar att det är helt okej. Man ska vara snäll mot sin kropp.

Det är skönt.

Jag kände mig inte tjock idag.

Inte förrän jag ställde mig på vågen (varför kan jag sldrig slänga den skitgrejen).

3 kg+ på 3 dagar.

Osannolikt och knäppt.

Men så är den, min kropp.

Jag kan springa. Jag kan gå. Flera mil. Men den bestämmer.

Så jag bestämmer mig för att inte känna annat än glädje över att den idag är alldeles mjuk, flossig och atletisk och så blir jag bara alldeles glad när jag läser denna text på Anns blogg.
Min kropp, mitt liv och mina känslor!