Wivi!

Det här är min faster.

Faster Wivi.

Världens bästa faster.



Hon kom förbi här ikväll.

Jag blir alltid så glad när jag träffar Wivi.
Hon är en av alla de vardagshjältar som strävar på och kämpar.
Kämpar med både hjärta, vilja och ett fantastiskt humör.
Wivi ger aldrig upp. Aldrig.
Hon bara kämpar på och fortsätter att ge.
För GE, det är vad hon gör.
Hon ger till alla.
Jag minns jularna med alla tomtarna. Jag minns husvagnen på Öland. Jag minns nomineringen till Lucia. Jag minns hennes intresse för mig. Jag minns hennes skratt, hennes givmildhet och hennes vassa kommentarer. Och idag uppskattar jag henne ännu mer när jag förstår vad det är hon gör.
Ingenting är omöjligt.
Hon slutar aldrig att ge.
Hon ser det fina och stora. Dessutom är hon rolig och bryr sig inte om småsaker.
Det är liskom min faster Wivi som gillar mig för den jag är och jag gillar henne.
Fler Wivi åt världen och den vore en hel del bättre.
Ni ska veta hur många kramar hon har gett, hur många barn hon har gett trygghet, hur många munnar hon har mättat..

Wivi borde lyftas fram mer.
Alla som är som Wivi borde få en applåd på allsångskvällar. Mer Ove-hyllningar till vardagshjältarna.

Nu när jag är här på Aspan så blir det extra tydligt.
Farmor finns inte här mer. Men jag kan fortfarande känna doften av henne. Jag kan höra stegen från hennes suffsande med tofflorna. Jag ser den utslitna röda jackan framför mig och jag tror ibland att hon är här.
Jag inser att minnerna alltid finns kvar.
Det är bara vi som förändras.
Jag fantiserar om hur det var när farfar också fanns.
Om tosingafora och skratten, festerna och alla som alltid var välkomna.
Därför uppskattar jag kanske faster och farbror ännu mer. Det är liksom som allt det goda med farmor och farfar gått vidare till dem (pappsen också så klart) och nu har jag dem att njuta av istället.

Farmor trodde på humor och på människan. Det har hon fört vidare minsann.
Vi skrattar och vi gråter och vi håller ihop likt unga, friska, örnar..
Skål släkten, skål!