Det här är min starka man. Inte gifta man då alltså. Men ändå man. Ja ni förstår.
Han är en skön snubbe.
O den rätte för mig.
Han vet vad han ska göra. Jag vet vad jag ska göra. Vi vet vad vi ska göra.
Vi får det liksom att funka.
Dessutom så tycker vi ganska lika om hur livet ska levas och så får han inte tuppjuck på mina djupa samtal och bryt när det gör ont och jag inte vet vad.
Han är cool, rolig och en sjuhelvetes bra karl.
Otroligt snygg ryggtavla har han också, killen med K.
"Mamma, kan du lämna mig ifred? Jag vill prata själv med mormor!"
Vad ska jag säga? Sweeeeeeeeeeeeeeeeeet!
Fortsatte läsa Jeppe J:s bok idag en stund samtidigt som Wille naken satt grensle över mitt huvud, alternativt stampade på boken..
Första stunden med boken idag blev bara fel. Jäkla Jesper, hur lätt tror han att det är?
Får man inte lov att vara människa bara för att man är mamma? Kom hit och visa då om du tror att det alltid är så enkelt!
Försökte förklara för Mange och han bara sa "Är han världens bästa förälder då eller?"
Sög på karamellen en stund och sen så..
Andra bokstunden började vi klicka igen.
Man får försöka, vi får göra fel. Om vi rättar till dem och lär oss.
Hmmm, nu börjar du stiga igen Jeppe och jag blir sugen på att ut och träffa vilsna själar och flyga hem dem.
Fast boken är inte helt bekväm. Den skaver och smärtar en del. Den påminner mig själv om när jag var barn och ingen förstod (inte jag heller) och den säger saker om mig själv nu också. För vi är väl alltid barn någonstans inom oss. Ett barn till sina föräldrar är man ju hela livet.
Det fina är att Jeppe tror att alla föräldrar älskar sina barn men alla har bara inte förmågan att visa det i handling. Vi tror att vi gör det som är rätt men det blir fel. För att det är så vi tror att det ska vara eftersom det är så vi har lärt oss att det är. Punkt.
Barn vill inget hellre än att samarbeta så det är det vi ska göra, utan att kränka deras integritet.
To be continued..
Ni förstår att jag är svår att leva med ibland när jag läser, lär, funderar, vänder mig ut och in, vrider tillbaka, vrider fram, drömmer bort..
Det är tur att man har en stark rygg att brottas med då..
Ett kallt bad från bryggan ger klarhet åt det mesta och en glass på filten blir ännu bättre..
Då är det inte så svårt längre.
Faktiskt inte alls.
Ut genom olustdörren, in till nöjd och lycka-rummet.
Vidare igen.
Utveckling och livet hetet det visst.
Jobbigt, skönt, utmanande, lärorikt, hopplöst, lugnt, tråkigt, modigt..
Jag trivs så bra i min lilla familj och så länge familjen mår bra, så är det bra.
Igår var en annan familj hos oss. Våra "grannar" kan vi kalla dem.
Supermysiga människor som bara är så enkla och härliga.
Det bästa med dem är att de lever verklrigen HÄR och NU som det så fint heter.
Inget knussel. Inget rätt och fel.
Bara äkta, tacksamt och livfullt.
"Kärlek är ett behov och en längtan, men det kan aldrig vara ett krav"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar