Min nya grej

Jag är ju en ganska trött Rockis nu för tiden.

Det är liksom inte okej för mig.

Jag hatar att vara trött.

Frustrerande.

Uppretande.

Irriterande.

Gnagande.

Oroande...

Å så läser jag Pappachefens facktidning "Chef" igår. Jens som är vd för eniro slänger i ansiktet på mig att allt handlar om prioriteringar. I hans krönika kan man läsa att när han åkte på skidsemester så körde frugan dit och han hem och så kunde han skriva på lilla lap-toppen i sju timmar och få hur mycket som helst gjort. Han nämnde också att om man prioriterar rätt så hittar man minst 500 träningstimmar om året (medräknat 2 vilodagar per vecka vilket innebär 2 träningstimmar per dag). Dessutom är han vd, författare, trebarnsfar, världens bästa man, har ett rikt socialt liv och blablabla..

Tid är det mest demokratiska vi har. 24 timmar! That´s it! Ingen får mer. Ingen får mindre. Alltså. Det är ingen fråga om tid. Det handlar om prioriteringar.

Först tänkte jag bara "jävla skitgubbe, sådana som du är bara to much, det är bara fejk".
Ja, jag blev provocerad.
Sen avslutade han med att det är inte fråga om tid, utan en fråga om ork. Då köpte jag det. En del av det.

Jag vill inte leva varenda sekund av mitt liv i något supermaniskt schemapussel som ska planeras, revideras, planeras igen, "aj fan, det skeet sig", stressa på lite extra, lägga in en extra rad...

Jag behöver luft. Jag behöver impulsiva handlingar. Jag behöver andas.
Men den nya grejen är att ta bort tjuvarna som snor mig energi. Tvätthögen, löparrundan, dammråttorna, räkningarna, mailen..ja ni vet.
Antingen tänker jag att jag måste absolut ingenting eller så ska jag bara ta mig i kragen och göra det direkt. Då snor det kanske mindre av min dyrbara energi.
Så: bara gör eller strunta i det och släpp det. Basta!

Det var dagens tanke om tid.

Sen tror jag inte att alla Jens:ar alltid bara kör på autoban och har det så jäkla bra eftersom de är så goda planerare med en väldans massa ork och vilja utöver det vanliga. Faktum är att de är vanliga mammor och pappor som också äter, skiter och då och då med största sannolikhet känner sig som små fisar i rymden och undrar vad som finns bakom stjärnorna. Men deras tuperade hår och dyra kostymer gör att det kanske syns mindre. Fast det kanske känns mer. Vad vet jag? Inte mer än att de är smartare än mig och att jag just nu funderar på Rosenrot eller att fly till en hästensäng och inte resa mig upp på en hel vecka.