En dag som kommer, precis som alla andra

Jag somnar vid två-tiden igår på lagom mysigt humör.

Vaknar gissningsvis några hundra gånger och kollar på klockan.

Går upp med Wille och kollar mig i spegeln det första jag gör (Fel 1!!).

Ser att jag nu även har en lila nyans bland det gula, vita och färglösa. Synd att påsken är förbi.

Gör det bästa av det och sminkar mig dagen till ära och plattar håret och sätter ett brett hårband för att slippa se.

Går upp och lämnar Wille till hans sovande pappa. Idag blir Wille helt hysterisk och vägrar att släppa mig. Eftersom jag är både blödig och blodig just nu känns det som att hjärtat ska slitas ur kroppen och tårarna bränner bakom locken.

"Hej då", vinkar mamma och går ner.

Å hur bra klarar jag det?

Går upp till en hysterisk Wille vid grinden (Fel 2!!). Gör inte pinan värre säger de som vet men idag orkar jag inte bry mig. Det känns verkligen inte som att jag skulle kunna åka iväg till jobbet. Men jag går. Både av ren frustration och ovilja. Samtidigt tycker jag så synd om både mig själv och Wille.

Ringer mamma och gråter. Hon ger stöd och kraft. Skönt att ha en mamma som min. Kommer på att jag glömde tampongerna hemma. Snyftar lite till. Skit med, jag är inte van vid blödarsjukan. Men mamma försäkrar mig om att jag kan köpa nya.

Kommer till jobbet. Jobbar en stund. Får sen vansinnigt ont i benen och vill kapa av dem så jag gör det (Fel 3!!) Nej, jag bara skojar.

Det känns som en strålande växtvärk och jag vet inte vart jag ska vägen. Precis så kände jag när jag var gravid (vilket jag alldeles säkert INTE är nu).

Äter en halvokej lunch (Fel 4!!) Om man mår sådär ska man trösta sig med mat, eller?

Tar en snabb dusch för att nu känns det som att benen ska gå av dessutom har jag vid detta laget röda lår. Biter ihop och jobbar på.

Kommer hem efter 12 timmar borta (Fel 5!!) Man ska inte vara borta så länge från sin familj. Det är emot naturen. Har ont i halsen. Tar en dusch till. Lägger mig bredvid Wille. Vill sova men går upp (Fel 6!!) Trötta mammor bör sova. Men trötta mammor vill oxå säga hej till sina kärlekar. Så vi går ner och äter varma mackor och en hel del känns rossligt, hest, fettigt, gult, svidande, jobbigt, grumligt, energilöst och vädjande men en hel del känns oxå fint och varmt och mjukt. Som Linas sms : Emma, ta det lugnt. Jag fixar.

Som samtalet med min fine bror.

Som pussarna från Wille.

Som bregottet på kexen.

När jag är extra känslig och hjärtat som jag håller i handen vinglar lite över kanterna så behöver jag bli älskad. Jag behöver peppet. Jag behöver svaret. Jag behöver pussarna och kramarna. Jag behöver tiden. Jag behöver en riktig jäkla utrensing och så lite sömn.

Styrkan och självkänslan försvinner i samma takt som att blodvärdet sjunker och jag känner mig som den ensammaste rockmamman i världen. Då blir jag avundsjuk, rädd, missunnsam och smått patetisk. Jag väljer att skylla det på hormonerna. Så snart är jag på topp igen. Men till dess kan jag gärna ta en kram eller två, höra något snällt om hur bra jag är och få en positiv överraskning.

Bara lite så..

Upp och ner. Ner och upp. Precis som Tiffany Persson säger.